INSPIRATIONSBLOGG

Han såg henne, liksom kysste henne med blicken. Hon var helt betagen, visste knappt vad hon skulle göra. Skulle hon kyssa honom tillbaka, ja med blicken då. Eller skulle hon visa att sådant inte biter på henne, sådant går inte igenom, man måste anstränga sig lite mer. Man kan ju inte falla pladask för en enda blick. Eller kan man det? Kanske skulle det kunna vara okej ändå? Hon blev tveksam och mitt i denna tveksamhet strömmade det förbi människor som var påväg, hade bråttom, ett mål, en tid att passa, men för dem var det som om tiden stod still. Näe, hon beslöt sig att det inte skulle få gå så lätt så med en blygsam blick och ett undangömt leende vände hon sig medvetande sakta om och tog ett snäppet längre steg än vanligt. Samtidigt väntade hon sig honom, hon ville ha mer, ville se hur han skulle gå till väga, vad han skulle ta sig till. Samtidigt ville hon inte lämna allt på honom och hon var ju nyfiken. Sprang han törstandes efter henne eller stod han kvar med valpblick, kanske hade han redan börjat kyssa någon annan med blicken. Hon hoppades ju såklart inte på det sistnämnda. Skulle hon blicka tillbaka eller ej? Skulle hon visa värdighet och inte vända sig eller skulle hon med en flirtsam blick locka till sig honom? Valet var svårt, men hon bestämde sig för att slänga med håret, lockarna skulle få fladdra glamouröst, alltså slänga bak en intensiv blick. Vad nu? Han var inte kvar.. Det var väl då ändå typiskt, när hon nu lyckats så bra. Hon stannade upp och började fundera, blicken fortfarande vänd bakåt. Hur skulle hon nu kunna få mer av denna härliga man med blickar som kändes både intensiva och varma, hur skulle hon någnsin få veta något mer om honom? Han var som den skugga man ser innan solen går ner, borta, försvunnen i en massa, ett hav av människor. Hon ångrade sin handling och insåg att hon missbedömt sitt val av agerande hon drog en djup suck och fortsatte i den rikting hon ångrar att hon börjat. Det här blev början på något som tog slut för snabbt.

Hon blev förvånad över hur mycket folk där var. Aldrig tidigare hade det vart så mycket folk där som då, å andra sidan så brukade hon sällan vara där vid tider som då, men så fick det bli. Hon intog position och gjorde sitt så som hon brukar. Alltid var hon placerad för att ha stenkoll på allt som händer runt omkring. Inga konstigheter med det, det vill väl alla? Där hon är ser hon två små söta. Givetvis i yngre ålder, så alltså bara söta. Hon ser dem, dem ser henne, de går förbi. De går inte förbi en gång utan ett flertal gånger. Analyserande funderade hon på vad de höll på med. Ville de bekräfta deras existens, glömde de vart de skulle och gick planlöst runt helt förvirrat eller gjorde de det för att spana? Helt plötsligt dök en ny upp, något äldre, bättre kvalité. Hon såg honom, hon såg på honom att han var en god människa, hon försökte vara skeptisk men det var svårt. Han var framåt, tillmötesgående mot de som han stötte på. Hon försökte att inte titta men det var svårt. Hon ville se hur han såg ut, veta vad han kunde, ja hon blev nyfiken helt enkelt. Givetvis diskret nyfiken, det var ju faktiskt han som hela tiden höll sig framför henne, vilket hon blev en aning skeptisk mot. Ville han visa upp sig? Vad var han för en typ egentligen? Skulle hon någonsin få veta? Hade hon inte vart så upptagen med sitt, hade hon tamefasen vågat ta kontakt. Nu var fallet inte så, hon höll på med sitt och kunde absolut inte under några omständigheter förstöra det på honom, så hon fortsatte granska. Det var något hon ogillade samtidigt som hon gillade det, en obeskrivlig situation/känsla. Hon vände blicken, hjärtat stannade till. Åh, nej där var han. Han som hon vanligtvis brukade vara lite extra smilsam och glad inför. Hon försökte låtsas som om han inte var där, märk ord, 'försökte'. Men han var här, där, ingenstans, framför, bakom, brevid, överallt.. Hon försökte att inte slänga en blick för att se vart han befann sig, men det var då inte lätt för en nyfiken tjej som henne. Rätt var det var var han borta och det visste hon. Men han andra var kvar och hon försökte komma fram till ålder, hur gammal kunde en sådan man vara då? Och en ännu bättre fråga.. Skulle det spela någon roll? Hon tänkte för sig själv 'Hans personlighet får avgöra.' samtidigt som hon intalade sig OM, OM det någonsin skulle ske någon kontakt. Hon ville ju givetvis inte gå händelserna i förväg, hon var bara så otroligt nyfiken. Sedan tänkte hon för sig själv att det ändå inte var någon idé, det skulle ändå inte vara lönt, tiden var knapp, men titta får man ändå. Rätt var det var, såg det ut som att han var redo att gå, han vände blicken mot henne samtidigt som han med stolta steg begav sig, såg på henne och gav henne ett stort smile. Hon log generat och redan knallröd tillbaka. Han hade alltså sett henne. Inte nog med det, han hade sett att hon hade sett honom.Genast blev det mer intressant, man ska aldrig tänka aldrig tänkte hon.. Och han hade ett riktigt fint leende.

Han bad henne följa med, hon frågade honom 'Vart?' och han sa 'Det ska du få se." Hon kände inte honom, men visste han var ofarlig, så hon följde med. Han bad henne komma och sätta sig bredvid honom så det gjorde hon. Hon anade vad han hade i görningen, men ville se hur han hanterade det. Han sa 'Kom lite närmre.' Med ett leende skakade hon på huvudet, han insisterade, ännu en gång log hon samtidigt som hon skakade på huvudet. 'Men om det är så att jag bara vill säga dig något?' var vad han sa. Med ett småskratt besvarade hon med 'Då är det bara att säga det rätt ut, det är ändå bara du och jag här.' Han såg vädjande på henne, insåg att den här tjejen var inte riktigt så lätt som han hoppats, samtidigt var han för blyg för att säga något rakt ut. Han lutade sig bakåt och halvlåg ner. 'Snälla, kom här, tre sekunder, det är allt som behövs för att du ska bli helt förändrad, jag lovar.' Hon visste precis vad han ville och vad han menade, hon höll igen ett skratt och sa helt frågande 'Förändrad? Nä du, jag tycker om och trivs bra med den jag är, jag vill inte bli något förändrad.' Hon njöt av att se paniken i hans blick, njöt av hur han bad om igen. Hon reste sig, sa åt honom att följa med. Än en gång bad han henne att slå sig ned, hon skakade på huvudet log och förklarade att det inte kommer hända. Då sa han det, det han kanske skulle sagt från första stund. 'Du är så vacker.' Hon vände sig såg på honom med en aningen misstänksam blick, han fortsatte. 'Du är bland det vackraste jag har sett, du kan få precis vem du vill.' För två sekunder tänkte hon efter vad han precis hade sagt, gav honom ett hånleende samtidigt som hon sa 'Precis! ..Vem jag vill. Vad spelar det för roll?' Han försökte med en valpblick och ladda till ' Precis, så varför kommer du inte hit? Duger jag inte?' Det skulle han aldrig ha sagt. 'Duger' helt plötsligt handlar det om att duga för varandra.. Du duger nog för mig ikväll, kom här! Näe, det var inte sant. Varför ska de alltid nöja sig med den som duger de där slusken? Istället för att tålmodigt vänta på den som är rätt? Det är trots allt människor med tankar, känslor och värderingar det handlar om. Duga.. Som tröjan han ska gå till affären i, den kanske duger. Men att säga, duger jag inte, det var för henne som ett hån. Som att hon, som han precis förklarat för lan få vem hon vill istället för att göra det skulle ta någon som bara duger. Mer stolthet och värdighet än så hade hon och hon önskar att hon hade förklarat det för honom istället såg hon honom i ögonen 'Kom, vi går tillbaka till de andra igen' sa hon samtidigt som hon sakta gick bort från honom.